Adobe Flash Player not installed or older than 9.0.115!

Sjömannen som blev Korsmannen..

Sven – lastbilspastor

Träkors i Blekets kapell

Född och uppvuxen är jag vid havet, hela släkten kommer från Tjörn på Västkusten. Även bakåt i tiden var det kusten som gällde. När min pappa  som var en mogen man i trettiofemårs- ålder gift och hade 5 barn. Han var lite av en levnadskonstnär och uppfinnare. Han startade en lådfabrik och tillverkade lådor till fiskebåtarna men fick också uppdraget att göra ett träkors till Blekets kapell. Han har berättat att när han gick med korset som skulle högst upp på kyrktornet frågade han sig själv om han var värdig att bära korset. Det kom dock på plats.

Några år senare blev både pappa, mamma och en äldre syster till mig frälsta. Det innebar att spriten åkte ut och cigaretterna slängdes.

Nere vid bryggan, där man ju alltid talade fiske var nu väckelsen som pågått i tre månader i Missionshuset, som var samtalsämnet.

Jag höll mig på behörigt avstånd

Jag själv var då i tolv års ålder. Mina intressen var boxning, tyngdlyftning o mopeder. Jag hade inte tid eller lust att vara med i kyrkan. Det blev en mycket märkbar förändring i mitt hem efter att mina föräldrar och en syster och en bror blivit kristna.

De gick på möten flera gånger i veckan – medan jag höll mig undan.

När jag var 17 år då drogs jag till sjöss för att komma undan. Pappa gillade inte alls mitt förslag och samtalade bland annat med folk från båten för om möjligt förhindra detta. Men jag stod på mig och tänkte inte vika en tum från mitt beslut. Jag blev dock ordentligt sjuk och det såg svårt ut. Min storasyster påstod att det var tecknet för att jag inte skulle med. Men iväg kom jag i alla fall.

Med en känsla av att äntligen ha kommit iväg och med tanken att jag nu skulle leva livet, när jag nu äntligen kommit hemifrån, seglade vi ner till Simrishamn där vi skulle fiska några månader. Men jag fick ingen frid inombord och istället för frihet kom jag in i en stark sökningstid dvs det var som om Gud ständigt påminde mig om sin existens och om att han älskade mig. Jag blev alltmer orolig och försökte dämpa den inre rösten. Jag slog bakut och började bråka, slåss och strula. På något sätt visste jag vad det gällde. Så jag sa till en av besättningen på båten att jag var sökt av Gud.

Det gjorde så ont inombord

Det blev så pass struligt att skepparen ville skicka hem mig. Jag fick dock vara kvar till fiskeperiodens slut. Efter en kort hemmaperiod fick jag chansen att segla ut med Stjärnfors på den tiden kanske mest moderna fiskebåt från Åstol. När jag kom på den flotta båten och kom in i mässen möttes jag av en tavla på väggen där det stod:  ”Jesus kär vår farkost styr över hav där stormen gnyr. Du vet bäst vart vägen bär – styr vår farkost Jesus kär”.  Men när jag kom till Jesus kär, var det som om det högg till i bröstet jag tänkte ”Jag kan ju inte säga att jag har Jesus kär. Varje gång jag sedan kom in i mässen och mötte texten på tavlan kände jag kallelsen från Gud.

På knä bland sågspån

När jag efter den turen åter kom iland pågick tältmöten vid hamnplanen. På lördagskvällen var jag på gång till en festplats med mina kompisar. Vi skulle just ta en taxi- då jag hörde sången från tältet. Jag drog mig undan mitt gäng gick ner till bryggan. Där genomgick jag en inre brottningskamp. Jag brottades med om jag skulle åka till festplatsen eller om jag skulle gå in på tältmötet. Det blev att jag gick in på tältmötet. Precis i slutet av mötet när sångarna sjöng strofen. ”Ännu en gång Jesus går fram når dig en sista gång. Kanske ej mer Frälsaren ger dig någon sökningstid” Sargade själ du som gråter Jesus vill frälsa nu.” Då kände jag ett heligt allvar att välja rätt väg jag visste ju att havet var en farlig plats att befinna sig på. Ute till havs kunde vad som helst hända, kanske var detta den sista chansen för mig att bli frälst. När jag reste mig för att gå fram till förbön var det som en riktig befrielse. På marken var det sågspån från lådfabriken, där böjde jag mina knän och upplevde frälsningen och förlåtelse från mina synder. Jag var då 18 år gammal.

Jag tog varje tillfälle att berätta om Jesus

När mina kompisar senare på kvällen kom tillbaka från festplatsen berättade jag för dom vad som hade skett och att jag blivit frälst. Även på min arbetsplats på båten berättade jag direkt att jag hade blivit frälst. Jag berättade och vittnade om Jesus vart jag kom även bland ungdomar och på möten. Efter en uppenbarelse ombord på båten Stjärnfors hörde jag rösten från Jesus ”Sven du ska predika evangelium det glada budskapet ”Därefter sökte jag till en evangelistkurs för att lära mig mer om bibeln. Efter det arbetade jag i några församlingar men behöll också arbetet med fisket.

Efter att ha träffat Iréne min fru slog vi oss ner på Tjörn. Vi engagerade o i missionskyrkan i Bleket. Jag tog varje tillfälle att berätta om Jesus både i kyrkan och ute i samhället.

En Scania LB-76

När sillen några år senare försvann och många båtar såldes och fisket drogs ner funderade jag på vad jag nu skulle ta mig till. Jag startade ett eget företag och köpte en lastbil, det var en Scania LB-76. Min son Fredrik som då var 8 år gammal fick hänga med på en hel del turer. Direkt när jag började köra lastbil kände jag att jag ville berätta för de andra lastbilschaufförerna om min tro på Jesus. Jag placerade därför ett kors i fönstret på min lastbil och tog varje tillfälle att tala om Jesus. Efter fikapauser med andra chaufförer föreslog jag ofta en kort bönestund innan vi skulle ut på vägarna igen. Jag fick en hel del djupa samtal med chaufförer, det föll sig naturligt. Med tiden kom jag att kallas ”Sven-pastorn”.  Jag tog även upp många liftare efter vägen , väl i hytten tog jag tillfället att berätta om Jesus.

Företaget växte

Jag körde container och trailertrafik och med tiden växte företaget. Snart hade vi fem bilar.. Det var tufft tempo redan då – samtidigt fanns samma tjusning i friheten att köra på vägarna (som fisket). Några år senare när både mina pojkar anställdes i företaget hade vi sju bilar. Då vann vi Nordic Trophy-tävlingen i Sunne Vilket var både spännande och utmanande. Efter det  började vi även köra utomlands. På somrarna var vi ute med trailer och med ett stort gäng ungdomar och berättade och sjung för människor om Jesus. På nätterna fick vi sova i olika kyrkor. Det blev många härliga äventyr vi upplevde.

Många nätter i en hytt

Det har blivit många turer med lastbil och jag har sovit många nätter i en hytt. Ibland har jag kunnat ha min familj med på resorna. Många böner har betts i väggrenen. Idag har vi en  lastbil kvar. Jag har själv hunnit bli pensionär, också upplevt en del sjukdomstid i form av hjärninfarkt. Efter en hel del år då jag aktivt har berättat för andra människor om Jesus har jag inte mattats av. Jag är fortfarande ute och berättar om honom som frälste mig, ibland har jag ett större kors med mig som jag bär, för att peka på att mänsklighetens enda räddning ligger i Jesu död på korset och uppståndelsen.  Jag skäms inte för korset och evangeliet för det är en Guds kraft till frälsning för var och en som tror.

Ett bra beslut

Det var ett bra beslut min pappa Alf tog den gången när han beslutade sig för att ge sitt liv till Jesus, det har kommit att påverka hela hans familj och min familj och mina barn och barnbarn. Min önskan är att jag fortsatt ska få förmånen att peka på Jesus för många människor genom mitt fortsatta liv.

Bilistens bön:

Herre, du som är livets skapare och uppehållare.

Giv mig en fast hand och ett vaket öga

så att jag inte skadar någon som kommer i min väg.

Håll din skyddande hand över mig och de som färdas med mig.

Bevara oss från all skada och olycka.

Amen

Sven ”lastbilspastorn”